För drygt en vecka sen fick jag reda på att deadlinen för tryckningen av Sigillet-DVDn hade flyttats från den 12 maj till idag, den 4 maj. Det var alltså bara att försöka klippa ihop så många nya production diaries som möjligt under den här perioden.

Kim var i USA på världspremiären av New York Waiting och kunde därför inte hjälpa till förrän i måndags när han kom hem.

I förrgår upptäckte vi att vi hade exporterat alla diaries i NTSC-format, vilket är amerikansk standard och inte svensk. Kim flyttade därför temporärt in hos mig så att vi båda två kunde ställa väckarklockan en gång i timmen för att konvertera filmerna en efter en till PAL-format. Detta var vi klara med igår eftermiddag och det blev dags att göra om mitt vardagsrum till en studio så att vi kunde intervjua ett antal personer ur filmcrewet. DVDn ska nämligen innehålla en sektion med videodagböcker för de filmintresserade och en 15-minuters dokumentär för den stora massan innehållande intervjuer varvat med klipp från inspelningarna.

Det nionde och sista intervjuoffret gick vid 21-tiden och vi började klippa intervjuerna. Vi hade 14 timmar på oss att klippa ihop en film som egentligen hade krävt en veckas arbete för att bli bra, och det kändes förjävligt. Jag mår illa bara vid tanken att lämna ifrån mig nånting som jag inte är nöjd med, så jag klarade knappt av att titta på materialet. Det är vid såna tillfällen det är bra att ha den rationelle businessmannen Kim till hands.

Klockan 11 körde han hem till Johan Rünow med en film som inte var något annat än en rough cut som vi inte ens hade hunnit kolla igenom. Han kom nyss tillbaka och berättade att de även hade varit tvungna att skippa ett flertal av mina videodagböcker för att spara utrymme på DVDn.

Jag tröstar mig med att jag har 60 DV-band som har all potential att bli en riktigt rolig och intressant dokumentär.